Carolines jobb!
När jag och Julia först kom till Mooroopna bestämde vi oss för att låtsas att vi var på ett koncentrationsläger, för att klara av att överleva. I bussen till vårt jobb som fruktplockare ute på fälten första dagen sjöng vi "jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma", för att hålla skenet uppe, och bestämde att vad som än hände under dagen, hur utmattade vi än var, skulle vi även sjunga på vägen hem. Allt för att hjärntvätta och få de andra plockarna i obalans. Att dagen skulle bli rolig tänkte jag till en början, men den kanslan dog snabbt ut.
Där ute på fälten fanns en kille som hade jobbat med fruktplockning i sju år, som jag tyckte var snäll till en början för han visade hur man skulle tömma hinkarna på bästa sätt. Tills han sa att jag skulle springa med hinkarna och samtidigt använda dem som hantlar. Jag skrattade bort det och sa att jag knappt kunde bära dem men skrattet dog ut när jag som gensvar fick, att om jag inte kunde göra det hade jag inte heller något där att göra. Vilkte han i och för sig hade rätt i, för det tog tre dagar innan jag kunde gå normalt igen. Och vårt liv ute på fältet hann ta slut efter fyra timmar.
Trots den hemska dagen höll vi vårt löfte och sjöng i bilen hem. Men det var med släpiga röster, såriga händer och svarta tankar. Att vi tog i när det kom till "jag hatar tomater, och fisken och spenaten..." hade vi all rätt i världen till att göra.
Denna traumatiska dag borde ha satt sina spår och fått mig att hata mitt jobb som tomatpackare ute på landsbygden pågrund av alla hemska minnen, men trots det tycker jag konstigt nog om mitt jobb. Fastän det händer att jag jobbar i femton timmar och inte får se solen under hela dagen (om det nu är sol då förstås för nu börjar regnet att göra uppror och ta över). Nästa vecka är det dock på tiden att ge sig av härifrån för att uppsöka nya äventyr, vilket kommer bli väldigt skönt. Även fast jag kommer sakna mitt jobb en smula.
