117
Nu sitter jag här i lägenheten, sista natten. Klockan är kvart över fyra och jag är inte trött överhuvudtaget. Lägenheten är nästan klarstädad och det känns märkligt att vi ska åka härifrån. Vår lilla lägenhet har varit vårt hem i tre månader och nu plötsligt ska vi åka härifrån. Någon annan ska flytta in i vårt hem. Och plötsligt inser jag hur mycket jag kommer sakna lilla 117 på 18-32 Oxford Street. Nu blir det inga fler mornar då man vaknar tidigt för att solen lyser in, inga mer kvällar på balkongen med vin och chips och vänner, inga fler middagar framför dåliga tvprogram, inga fler sena nätter. Nu är det slut på att vänta i evigheter på hissen, att ringa på dörrklockan när man är utan nyckel, kolla postfacket, gå till Coles och köpa mat, springa över gatan och köpa glass, laga mat i vårt lilla kök. Vi kommer inte ta fler dopp i poolen, duscha i vår knasiga dusch, dammsuga med den sämsta dammsugaren i världen, se fladdermössen flyga förbi utanför, lyssna på för hög musik, spegla oss i vår alltför stora spegel eller dansa på baren. Aldrig mer kommer jag dra ut bäddsoffan, se solnedgångar och soluppgångar från vår fina balkong, sätta på ACn, banna kylskåpet för att det brummar så högt, ligga i vår säng och prata strunt eller skratta så det hörs ut i korridoren med fina Johanna och Caroline.
Jag har haft det underbart i vår lägenhet och jag kommer sakna den.
(en text från Julia, vår fina vän, som beskriver vår relation till vår älskade undit 117)
Farväl lilla 117.
