30 grader, palmer, sol, hav, soderhavet, Fiji
the end
Vår tripp längst ner östkusten är nu över men vad fin den var! Vi
campade på världens största sandö, Fraser Island, utforskade
Brisbane, förundrades över Surers Paradises skyskrapor som ligger
längst strandkanten och hade lata dagar i Byron Bay.
Nu har Caroline landat i Sverige. Jag, Johanna, är kvar i Australien och
befinner mig för tillfället i Sydney! På måndag far jag till
söderhavet, närmare bestämmt Fiji där jag stannar i en vecka för
att sedan fara tillbaks till Sydney och spendera mina sista fyra dagar
i Sydney!
Den 15 maj 12.30 är jag åter i Sverige!
tisdagen den trettonde
att segla
Carolines jobb!
När jag och Julia först kom till Mooroopna bestämde vi oss för att låtsas att vi var på ett koncentrationsläger, för att klara av att överleva. I bussen till vårt jobb som fruktplockare ute på fälten första dagen sjöng vi "jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma", för att hålla skenet uppe, och bestämde att vad som än hände under dagen, hur utmattade vi än var, skulle vi även sjunga på vägen hem. Allt för att hjärntvätta och få de andra plockarna i obalans. Att dagen skulle bli rolig tänkte jag till en början, men den kanslan dog snabbt ut.
Där ute på fälten fanns en kille som hade jobbat med fruktplockning i sju år, som jag tyckte var snäll till en början för han visade hur man skulle tömma hinkarna på bästa sätt. Tills han sa att jag skulle springa med hinkarna och samtidigt använda dem som hantlar. Jag skrattade bort det och sa att jag knappt kunde bära dem men skrattet dog ut när jag som gensvar fick, att om jag inte kunde göra det hade jag inte heller något där att göra. Vilkte han i och för sig hade rätt i, för det tog tre dagar innan jag kunde gå normalt igen. Och vårt liv ute på fältet hann ta slut efter fyra timmar.
Trots den hemska dagen höll vi vårt löfte och sjöng i bilen hem. Men det var med släpiga röster, såriga händer och svarta tankar. Att vi tog i när det kom till "jag hatar tomater, och fisken och spenaten..." hade vi all rätt i världen till att göra.
Denna traumatiska dag borde ha satt sina spår och fått mig att hata mitt jobb som tomatpackare ute på landsbygden pågrund av alla hemska minnen, men trots det tycker jag konstigt nog om mitt jobb. Fastän det händer att jag jobbar i femton timmar och inte får se solen under hela dagen (om det nu är sol då förstås för nu börjar regnet att göra uppror och ta över). Nästa vecka är det dock på tiden att ge sig av härifrån för att uppsöka nya äventyr, vilket kommer bli väldigt skönt. Även fast jag kommer sakna mitt jobb en smula.
att snorkla i stora barriarrevet
tropisktregn
Efter en fortrafflig flygfard fran Melbourne som gick otroligt smartfritt anlande jag till osregn. Det har regnat hela dagen och jag har till min stora fortvivlan behovt anvanda jeans. Jag trodde det skulle vara tropiskvarme har uppe i norr, men ack sa fel jag hade.
Pa grund av regn och att jag gick upp klockan 4 am har jag inte gjort sa mycket an att vandra runt i staden. Imorgon ska jag aka pa kryssning och snorkla i det stora barriarrevet. Jag hoppas darfor pa solsken.
Jag antar att ni gor detsamma i Svedala.
g.g
cairns
1 april
29/3
Nu är det höst i Södra Australien.
äppelpacketering och Bondi girl
Om ni undrar vilka som packeterar den frukt och de grönsaker ni äter har vi nu svaret, Caroline och Julia. De har farit till Mooroopna för att packetera just äpplen, päron, tomater och diverse frukt och grönsaker. Johanna är fortfarande kvar i Sydney då hon slutade sitt jobb igår. Hon är numera en Bondi girl men snart far även hon till Mooroopna och trion blir fulltaglig igen.
Om cirka två veckor beger vi oss av på den efterlängtade road tripen.
xoxo gossip girl
117
Nu sitter jag här i lägenheten, sista natten. Klockan är kvart över fyra och jag är inte trött överhuvudtaget. Lägenheten är nästan klarstädad och det känns märkligt att vi ska åka härifrån. Vår lilla lägenhet har varit vårt hem i tre månader och nu plötsligt ska vi åka härifrån. Någon annan ska flytta in i vårt hem. Och plötsligt inser jag hur mycket jag kommer sakna lilla 117 på 18-32 Oxford Street. Nu blir det inga fler mornar då man vaknar tidigt för att solen lyser in, inga mer kvällar på balkongen med vin och chips och vänner, inga fler middagar framför dåliga tvprogram, inga fler sena nätter. Nu är det slut på att vänta i evigheter på hissen, att ringa på dörrklockan när man är utan nyckel, kolla postfacket, gå till Coles och köpa mat, springa över gatan och köpa glass, laga mat i vårt lilla kök. Vi kommer inte ta fler dopp i poolen, duscha i vår knasiga dusch, dammsuga med den sämsta dammsugaren i världen, se fladdermössen flyga förbi utanför, lyssna på för hög musik, spegla oss i vår alltför stora spegel eller dansa på baren. Aldrig mer kommer jag dra ut bäddsoffan, se solnedgångar och soluppgångar från vår fina balkong, sätta på ACn, banna kylskåpet för att det brummar så högt, ligga i vår säng och prata strunt eller skratta så det hörs ut i korridoren med fina Johanna och Caroline.
Jag har haft det underbart i vår lägenhet och jag kommer sakna den.
(en text från Julia, vår fina vän, som beskriver vår relation till vår älskade undit 117)
Farväl lilla 117.
Mars!
Och sahar glada ar vi ungefar hela tiden.
Random februari
the end
Sommaren börjar lida mot sitt slut. Det fina vädret har nu ersatts med regn. Vi har en månad kvar i Sydney innan vi börjar vår resa längstmed kusten. Vi skulle uppskatta lite kommentarer så vi vet att ni lever därhemma.
